Ångest. I vardagen.
Detta uttryck kan inte användas nog många gånger och för tillfället beskriver det mitt liv bättre än någonsin.
Varför kan jag bara inte känna mig nöjd över mig själv, acceptera att någon tänker på mig, tycker om mig, saknar mig? Det finns liksom inte i min värld.
Vad gör man? Vad rör sig i huvudena på de som går omkring och är så jävla lyckliga hela tiden? Ju mer jag läser om DNA-transkriptioner, diverse enzymatiska reaktioner, celldelningar osv så blir det nästan så att man funderar på om det inte finns någon slags högre mening med allt. Det gör tanken på vardagsångesten än mer frustrerande.
Ikväll har jag och Robert haft ångestkväll, vi käkade pizza, åt lösgodis och blandade fjolldrinkar med varierande resultat. Ok då, de smakade vatten och sprit. Men det var ju ett bra försök iaf. Sedan kom Baluba förbi, vi kollade på ångestfilm som Robert spelat in i Astrid Lindgrenland (=Småland) och så åkte jag hem. Mådde illa. Tankarna yrde runt i huvudet. Så mycket en enda person kan förändra ens liv. Om jag ändå kunde intala mig själv att det kommer att gå bra, att det finns en chans att jag blir tillfreds med tillvaron.
23 september 2006
How can we sleep while our tits are jumping?
16 september 2006
Block rocking beats
En stilla lördagsförmiddag på Karolinska institutet. Även om jag haft det jättejobbigt med tanken på hur mycket information som ska in i mitt huvud innan tentan så känns det rätt bra att jag valt detta program. Det är nästan mystiskt hur den kunskap man får in kan förändra en på något sätt. När man sitter och pluggar så kan man ha få med sig någon slags förståelse, något som inte går att sätta fingret på exakt vad det är men ändå förändrar ens tankegångar vad gäller vissa naturvetenskapliga ämnen. Det är helt fantastiskt!
Ikväll ska jag, Baldur och Robban på SLM. Wehoo!
6 september 2006
Vaktmästare is da shit / Vagitarisk paj, anyone?
Sådärja, ett bra tag sedan jag skrev nu...
Nu har jag iallafall börjat på kära Karoliiiiinska. Det går bra men har en massa latinska namn att få in i hjärnan och vissa vill bara inte sätta sig. Och man blir tamigfan mörkrädd när man tänker på hur extremt komplicerad människokroppen är, hur mycket som ska klaffa exakt för att man inte ska trilla av pinn.
Men visst finns det ett och annat barn i min klass. Folk tror på fullaste allvar att de är duktiga och bra för att de klarat övningsfrågorna en halvtimme före lektionens schemalagda slut och att de inte behöver lära sig de latinska namnen på kroppsdelar ÄN. Lycka till, säger jag.
I övrigt är jag bara deprimerad och apatiskt. Varför, kan man fråga sig? Inte vet jag, hösten?