How can we sleep while our tits are jumping?

Ångest. I vardagen.

Detta uttryck kan inte användas nog många gånger och för tillfället beskriver det mitt liv bättre än någonsin.

Varför kan jag bara inte känna mig nöjd över mig själv, acceptera att någon tänker på mig, tycker om mig, saknar mig? Det finns liksom inte i min värld.

Vad gör man? Vad rör sig i huvudena på de som går omkring och är så jävla lyckliga hela tiden? Ju mer jag läser om DNA-transkriptioner, diverse enzymatiska reaktioner, celldelningar osv så blir det nästan så att man funderar på om det inte finns någon slags högre mening med allt. Det gör tanken på vardagsångesten än mer frustrerande.

Ikväll har jag och Robert haft ångestkväll, vi käkade pizza, åt lösgodis och blandade fjolldrinkar med varierande resultat. Ok då, de smakade vatten och sprit. Men det var ju ett bra försök iaf. Sedan kom Baluba förbi, vi kollade på ångestfilm som Robert spelat in i Astrid Lindgrenland (=Småland) och så åkte jag hem. Mådde illa. Tankarna yrde runt i huvudet. Så mycket en enda person kan förändra ens liv. Om jag ändå kunde intala mig själv att det kommer att gå bra, att det finns en chans att jag blir tillfreds med tillvaron.

I my communion

I reign supreme

I am the king of all kings

I my dominion

my own affliction

I am the king of all kings