Definitionen av vuxenhet

Jag har under de senaste par åren verkligen börjat märka av ålderstecken. Grå, eller rentav vita hår har börjat smyga sig in i håret och skägget, vi funderar på var vi ska KÖPA lägenhet och jag har lagt mig till med en ölmage som snart hänger runt anklarna. Det främsta vuxentecknet är ändå att man börjar diskutera bajs med sina vänner. Nu menar jag inte metaforen bajs, nej jag pratar konsistens, färg, hur ofta man defekerar och så vidare. Även om man varit frispråkig innan denna magiska period i ens liv inträder så har man haft en tyst överenskommelse med sig själv och andra om att what happens in the ändtarm stays in the toilet. Eller något liknande.

Ända tills den dag då allt förändras. Man intresserar sig för tarmens hälsa, man pratar om fibrer och kaffe och stress och allt som kan påverka tarmrörelserna. Det är lite fint på något sätt, som om man blivit medlem i någon exklusiv klubb. En klubb med ett brunt klubbemblem.

Detta är alltså definitionen av vuxenhet; villa, barn, vovve och Volvo är bara för mesar.

Rec

Nu, mina vänner, är jag nöjd. Efter min totalsågning av remaken av One missed call samt 3-d-animationsonanin som försiggår i skräckfilmsindustrin för tillfället så är Rec minst sagt en frisk fläkt. Filmen handlar om ett reality-tv-team som följer brandmän på en rutinuttryckning till ett hus som snart kryllar av zombies. Ganska standard vad gäller zombiefilmer egentligen men det känns ändå fräscht, speciellt med tanke på att splatternivån är låg och ersatt av en genuint otäck stämning. Och det är detta som gör det så bra. Den skakiga kamerabilden och förstapersonsperspektivet i kombination med att man bara VET att något kanske kommer att hoppa fram ur mörket gör att man ibland känner en klump av rädsla i halsen, nästan lite panik.

Jag vet inte vad det är med den här typen av film, antingen tycker man det är jätteotäckt eller jättelöjligt. Självklart finns det dock några negativa saker att peka på. Ibland blir det väldigt mycket Spökhuset på Gröna Lund över det hela, zombies hoppar fram ur mörkret precis när ljusstrålen träffar dem och trots den låga budgeten har de lyckats få fram lite äckel med öppna sår. Men det förlåter jag dem. Jag frågar mig själv gång på gång, varför är det så svårt för filmmakare att förstå att det inte behövs tonvis med dyra effekter för att göra bra film?

I oktober kommer den amerikanska remaken...

One missed call

När jag jobbade på mitt första jobb här i Stockholm (vi ska låta företagsnamnet vara osagt...) så var jag ensam ansvarig för all utgående post och frakt överhuvudtaget. Det var väldigt hektiskt men jag klarade det strålande, om jag får säga det själv. Jag hade koll. I had my shit together, liksom. Vissa människor som jobbade där och ville ha saker skickade var däremot på grund av att jag var ny helt övertygade om att jag inte klarade av någonting. Minst en gång per dag kom någon med en elektronikpryl varpå ett papper var fäst, ett papper där en adress var skriven STORT och tydligt med märkpenna. När de lämnade över videokameran, fjärrkontrollen eller vad det nu var så a-r-t-i-k-u-l-e-r-a-d-e de alltid fram, långsamt och övertydligt:

"Jag vill att du skickar det här *pekar på artikeln* till den här adressen. Den måste skickas idag, till den adressen *pekar igen*."

Detta åtföljdes alltid av en lätt bekymrad och överseende blick, som om de var lite stolta över att kunna få postmongot att göra någonting meningsfullt i sitt liv.

"Den måste skickas idag, det är väldigt viktigt. Till den adressen som står där. Kan du skicka den idag? Kan du det? Hm? Det är viktigt att den kommer iväg idag. Till den adressen."

Att någon utgår ifrån att man är helt dum i huvudet och inte fattar den enklaste sak är riktigt irriterande.

Det är dock precis vad som sker i remaken av den japanska filmen One missed call. Originalfilmen som trots den ganska absurda grundidéen faktiskt berättade en spännande och tragisk historia har omvandlats till en Hollywoodversion där man i minsta detalj förklarar alla aspekter av historien och lindar in detta i en kakofoni av vidriga datoreffekter. Det hade inte ens förvånat mig om filmen avstannat under vissa perioder och det kom upp en text:

"Nu förstår ni att det var alltså hennes telefon som ringde där, och det var dottern som ringde upp. Dottern alltså, inte mamman. Otäckt va? Sedan var det en person med konstigt, deformerat ansikte ni såg, vi tar det en gång till i slow motion och zoomar in för säkerhets skull!"

Jag förstår ärligt talat inte vad som hänt skräckgenren. Personligen tycker jag det är de där små subtila sakerna som skrämmer, inte att få ett 3d-animerat babylik uppkört i fejan. Och varför bytte de TELEFONSIGNALEN? Var melodin för japansk för att amerikanerna skulle förstå den?

Nej, den här filmen får endast 1 enda slidmynning av 5 möjliga. Sky som pesten och titta på originalet istället.

Dagens citat

"Men extreme death, det låter bara så pretentiöst!"

Undertecknad

Valsalva maneuver, anyone?

Satt precis och pratade med Daniel i telefon när den plötsligt blev strömförande (ja, telefonen alltså, inte Daniel)! Jag skrek högt och tjejigt och slet telefonen från örat. Fan vad otäckt! Orkar dock inte gå och lämna in den, har nästan precis fått tillbaka den från lagning ju.

Har gjort mitt bästa för att tentaplugga idag. Trodde att jag inte hade så mycket kvar att läsa men ack vad jag bedrog mig. Imorgon blir det genomgång med några av tjejerna från klassen. Japp, ni läste rätt, en gaykille och en bunt tjejer. Stereotypiskt så det förslår.

Håller på att planera sommaren nu, vet inte riktigt om det kommer att bli Barcelona i augusti eller var vi kommer att åka. Klart är det dock att jag ska på en roundtrip precis efter att jag gjort nästa tenta den 30:e maj, åker först ner till Göteborg och hälsar på Barbarellorna, sedan åker jag hem till mamma och slappar i en vecka! Bara gohhhtt!

Norrtull

När jag går till skolan så passerar jag den stora korsningen vid Norrtull. För att komma över gatan där måste jag gå över fem övergångsställen. Jag tycker det är fint på något sätt, det gör mig alltid lite glad.

Baldur och jag sitter precis och väntar på Henke, som kommer hit från Örebro. Sedan ska vi och Raquel åka till IKEA och andra affärer och sedan käka middag ikväll. Mycket trevligt!

Satt och pluggade hela kvällen igår och är äntligen klar med njurarna, syra/basbalansen och elektrolytbalansen. Den första gången alltså. Det går liksom inte att lära sig såna saker genom att läsa det en gång.

För att sedan slappna av strax före tolvslaget så tog jag mig i kragen och gjorde den där monsteruppgiften i musikteorin, den som jag bara gruvat mig för att ens titta på. Fick tänka så jag fick ont i huvudet men klart blev det. 55.6% av kursen klar nu! Är snart klar med satsläran som består av ca 62 uppgifter, sedan återstår verkstudier och funktionsanalys. Det har gått rätt snabbt att ta sig igenom men jag har verkligen lärt mig sjukt mycket. Mer internetdistanskurser åt folket!

Bristi Krud kommer ut

Nu har jag något jag måste bekänna för er. Mina närmaste har vetat om det men av respekt för dem har jag inte velat gå ut med detta offentligt tidigare. Nu känner jag dock att jag inte kan hålla tyst längre.

Jag älskar verkligen i princip ALLT Roxette gjort. Någonsin. Växte upp med musiken från barnsben tills jag var tonåring, det är grym nostalgi och jag hävdar att Per Gessle är något av ett musikaliskt geni. Nåja, åtminstone när det gäller Roxette.

Så, det känns skönt att ha fått detta sagt, nu återstår det att se om alla kommer att stöta bort mig och jaga mig med facklor.

The Mist

Jag har läst novellen The Mist två gånger och jag fick nästan lite kalla kårar när jag såg filmen. Allt var nästan EXAKT som jag föreställt mig det när jag läste novellen, från huset i början, trädet som rasar över båthuset, själva affären och så vidare. Föreställde mig dock kanske inte cgi-monster men den ENORMA saken som klampar omkring på ett ställe gjorde att jag ändå godtog det hela.

Filmen var väl likt novellen helt ok och att man även lagt till ett nytt slut som verkligen fick en att haja till var inte helt fel.

Betyg: 3 turkbutiker av 5 möjliga

Konst