/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\

Oj, oj, OJ, vilken helg det har varit! I fredags kväll kände jag hur jag på ca 30 sekunder fick en bultande huvudvärk och blev jättetrött. Därför stannade Baldur och jag hemma istället för att gå ut, som vi planerat. När jag vaknade på lördagen kände jag mig jätteförkyld och hängig och släpade mig hem till Alby eftersom Baldur skulle jobba. Sedan körde det verkligen igång på kvällen. Jag har ALDRIG varit så feberpåverkad i mitt liv! Har legat i sängen hela helgen som en påse halvgammalt kött och bara drömt febermardrömmar, har kunnat gå ur sängen och sätta mig framför datorn eller gå på toa, då har jag stapplat omkring som ett fyllo. Fy fan.

I går, måndag, kom min fantastiske pojkvän hit med frukt och godsaker till mig, hur fint är inte det?! Så fick jag chansen att ligga i fosterställning och vara lite ynklig också. När någon var i närheten menar jag.

Något som kanske var positivt med den här helgen är att jag förhoppningsvis blivit av med mitt koffeinberoende! För nittonde gången...

Idag är den fjärde dagen utan fluoxetin och nu känner jag av det! Undrar hur många gånger jag känt denna känsla förut? (Läs: hur många gånger har jag "slutat"?)

Är sådär tantigt blödig, får tårar i ögonen av fina saker på tv, bra låtar osv. Pinsamt. Eller på ett sätt är det jävligt skönt. Jag menar, vad har jag hållit på med i tio år nu? Hur många känslor har jag medicinerat bort? Hur många aspekter av min personlighet har försvunnit i och med de jävla tabletterna?

Nu är saken den att jag skrivit samma saker innan, och var ledde det? Jo, att allt gick åt helvete. Vad göra? Det är verkligen en pest eller kolera-situation.

Känner en djup sorg. Jag vet inte varför. Eller visst vet jag att det har med serotoninåterupptag att göra men det irriterar mig ändå, plus det faktum att jag inte ens vet hur jag kommer att reagera på detta den här gången.