Compartment i vardagen

Idag var jag hos farbror handkirurg. När jag kom upp till receptionen fick jag först stå i kö i en kvart eftersom det kryllade av tanter (ni vet, såna som man bara SER på dem att de långsamt ruttnar inifrån) som "inte har bokat tid, men mitt finger har blivit såhär konstigt nu igen!". När jag sedan kom fram så lämnade jag fram mitt körkort och så, sköterskan sade då att allt var klart men att jag behövde lämna min patientbricka. PATIENTBRICKA. Smaka på ordet.

Detta vidriga påfund, denna ålderdomliga kvarleva som förmodligen enbart lever kvar för att sticka i ögonen på stackare som mig. Sköterskan menade på allvar att jag skulle gå ner till informationsdisken, skaffa en ny PATIENTBRICKA för att sedan komma tillbaka upp till receptionen och visa upp denna innan jag skulle få träffa läkaren. Märk väl att remissen från min husläkare säkerligen överfördes elektroniskt, säkerligen också samtliga recept från alla läkare med självrespekt numera men ändå måste man ha en magisk plastbit med sig med sitt namn och adress inpräntat om man ska få träffa sin läkare. VAD I HELVETE?!

Jag gick surmulet ner och fick min nya, skinande PATIENTBRICKA för att sedan återigen gå upp och ställa mig i kö i ytterligare tio minuter innan jag slutligen fick lämna över min PATIENTBRICKA till sköterskan. Hon behöll den under besöket, jag vet inte vad hon gjorde med den men jag misstänker att den sög ut en del av min själ och att hon sedan med blottade huggtänder och ett skälmskt leende lystet sög i sig den i något mörkt hörn. Det är vad jag tror.

Tydligen så använder de också fortfarande PATIENTBRICKOR till att sätta patienters namn på själva journalen med en sån mackapär som de använde när de tog betalt med kreditkort förr i världen när folk sprayade upp sina snedluggar och visste vem Lydia Capolicchio var.


Skåda den jävla blicken. Är det en människa ni skulle vilja möta i en gränd en mörk natt? Jag är övertygad om att det är ett ansikte som tillhör en själsutsugande sköterska. Före detta tv-kändis eller inte.

Iallafall, läkaren kom iallafall fram till att jag överhuvudtaget aldrig haft några nervskador och att det var totalt onödigt att operera mig tre gånger. Jag fick dock ut något roligt av det; min högra axel har jätteskum "omkopplad" känsel och så blir den lustigt röd när jag blir varm. Plus alla jättecoola ärr jag samlat på mig! Möjligtvis har jag för trånga (tihi) muskelhinnor i underarmarna vilket leder till syrebrist när musklerna arbetar. Återstår att se om det blir någon mer operation, ska göra ett arbetstest nu den 26:e med en hel drös arbetsterapeuter. Är tveksam till om jag vill operera mig igen. Fast å andra sidan, lite mer ärr skadar ju aldrig.