Brajbyn!

Sådär ja! Efter en kort men medelintensiv helg i Göteborg hos Malin och Oskar (bilder kommer kanske senare) har jag nu lyckats ta mig upp till Bredbyn och sitter nu i vardagsrummet hos Bettan.

Det tog över 14 timmar med nattåget och jag lyckades avverka en roman (Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist - rätt ok faktiskt, jag gillar ju samlingar med mörka, skruvade skräckhistorier!) på de första fem timmarna. Sedan började jag läsa en annan bok som jag har som handlar om signalsubstanser i hjärnan och dess funktion vid depression och psykoser. Också rätt intressant fast på ett helt annat sätt.

Kupén, som har plats för sex personer intogs i Göteborg av undertecknad samt två medelålders män som skulle till Bastuträsk och Boden, om jag inte missminner mig. Det kändes ganska lugnt, de samtalade medan jag läste min bok, jag uppfattade inte så mycket av samtalet eftersom det mest tycktes handla om borgarråd i Skellefteå eller liknande.

Precis innan vi ska åka så hoppar de på; tre stycken tonåriga basketspelare som skulle vidare upp till Luleå. Jag skrattade nästan när jag såg dem, har nog aldrig tänkt på att man kan se så extremt tonårig ut! De var säkerligen runt 1.90 långa alla tre, finniga och väldigt smala. Deras pubertetskroppar hade inte riktigt hunnit med att få alla kroppsdelar att växa i takt och de hade inte någon anmärkningsvärd kontroll över dem. Fick flera gånger små sparkar av överdimensionerade sneakers vilket följdes av ett skamset "förlåt" med halvspruckna röster.

I alla fall, när jag sitter där och läser och försöker stänga ute de två olika konversationerna som pågår omkring mig så öppnas dörren. Där står en flicka på cirka 10 år och flinar maniskt.

"Hej!" säger hon högt hon och möts av en frågande tystnad.

"Hej!" nu började vi skruva besvärat på oss, det var riktigt otäckt, som något ur en skräckfilm. Jag kan inte förklara varför men hela hon kändes fel bara.

"Hej gubbar!" hinner hon klämma ur sig innan en kvinna, förmodligen hennes mamma, sliter med sig henne och ger oss en ilsken blick. Sedan smäller hon igen dörren.

När jag nu i efterhand läser detta så verkar det inte så konstigt som det kändes då, det var något skrämmande med den ungen som gjorde det helt surrealistiskt.

Vid tiotiden på kvällen hade vi nått Stockholm och jag hörde följande från de båda männen:

"Stockholm... Sveriges nav, det är härifrån allt styrs."
"Ja fy fan så hemskt!"

Detta fortsatte med diverse näsrynkningar om helvetesplatsen Stockholm, en klassiker bland norrlänningar. Någonstans så lever denna tro att om Luleå var Sveriges huvudstad så skulle vardagen vara rent himmelsk, det är som om marken som Stockholm vilar på egentligen är en enda stor indiansk begravningsplats och bara vibrerar av ondska. Det är ju rätt smidigt att när man inte är nöjd med hur ett land styrs klaga på en plats istället för att göra något konstruktivt.

Nog om detta nu, nu måste jag ju berätta det som jag förutspådde innan resan påbörjades:

Fisen.

När vi vid midnatt hade fällt upp sängarna och lagt oss så hade temperaturen letat sig upp till nästan trettio grader på termometern som satt bredvid dörren. Inom en minut efter att allt blivit tyst så känner jag det. Någon hade släppt sig. Lukten letade sig in i näsan, upp i bihålorna och tycktes nästan tränga ner i svalget. Jag kände hur en kväljning pockade på min uppmärksamhet när jag inte kunde sluta tänka på att lukten kom från någons tarm, från ruttnande matrester. Trots detta så lyckades jag med att andas med munnen (fastän jag ändå kände stanken) och räkna till femtio tills fasan var över.

Nåja, nu är jag iallafall här, vi har precis varit hos Linda och grävt upp syrener och flyttat på dem och varit sådär härligt sommaridylliska. Ikväll ska jag nog bara slappa, är extremt trött och har som sagt varit manlig och grävt och skyfflat jord idag!