Farewell Brevik...

Så, sista kvällen i Bredbyn. Även om det känns jätteskönt att åka hem igen så känns livet i Stockholm helt plötsligt främmande på något sätt, detta inträffar varje gång jag varit här och jag vet inte varför.

Om jag ändå kunde stänga av åtminstone en del av tankeflödet ibland. Det känns som slöseri med både tid och energi att gå omkring och grubbla över saker hela tiden. Vore man kanske lyckligare om man var totalt korkad?

Sitter och funderar över hur mitt liv kommer att se ut nu när jag börjar plugga och återupptar gymnastiken. Kommer jag överhuvudtaget ha något liv utöver detta? Hur kommer jag att förändras som person? Kommer jag att trivas? Och återigen; varför sitter jag och ödlar tid på att fundera över det istället för att ta det som det kommer?