In tha fucking Bredbyn

Sådär, då var man här igen! Varje gång man kommer tillbaka så känns det som om man aldrig åkt härifrån. Gud vad jag inte är avundsjuk på de som blev kvar här.

Inte för att det är något fel med det men det passar inte mig direkt.

Så, vad har jag då sysselsatt mig med under mina fem dagar här? Jo:

Ätit
Lekt med Eliza
Målat hus (iklädd ett par fantastiska arbetarbyxor med KNÄSKYDD! *wink, wink*)
Hälsat på lite gamla kompisar
Ätit
Spelat Nintendo DS

Jo, och så var jag med min bror och Emelie och kollade på huset de funderar på att köpa! Det är otäckt med zigenarna som bodde där innan, de bara försvann! Koppar med kaffe stod kvar på bordet, alla kläder, möbler, ALLT var lämnat kvar i huset! Ändå är det snart tre månader sedan de försvann! Lite kusligt måste jag säga! I övrigt var huset fint men jag undrar om mitt omdöme inte färgats lite av det faktum att någon annan familjs grejor låg kvar överallt och man visste att de inte blivit rörda på flera månader...

Nu ska jag snart äntligen hem till gamla goa Stockholm igen! Det kommer att kännas skönt, sedan kommer Tomas och Emelie ner och spenderar lite tid i ghettot med mig och Danne och det kommer att bli en upplevelse utöver det normala!

Har funderat mycket över det mänskliga intellektet under den senaste tiden. Om man inte vill ha känslor för NÅGON, kan man förmå sig att inte få några då? Och om man tvärtom extremt gärna VILL ha dem, kan man då intala sig att man har dem? Var går då gränserna för fantasi och verklighet? De känslor, tankar, åsikter etc man har, är de riktiga eller någon typ av mentala murar man satt upp i syfte att skydda det egna jaget?

Och vad är det Bredbyn gör med mig egentligen? Var kommer dessa kvasifilosofiska funderingar ifrån? Tydligen händer detta när jag är ostörd med mig själv för länge.