Dragonforce

Dragonforce nya skiva heter Ultra Beatdown (bara det) och har nog ett av årets fulaste skivomslag. Det ser ut som något som airbrushats på en långtradare 1998 och sedan beundrats av hänfört uppspärrade ögon ovanför putande snusläppar. Det ser ut som något som en inbiten Counterstrikegamer skulle få halvstånd av 2001.

Skivan i sig låter som Dragonforce precis alltid gör, det är gitarronani så det nästan skriker om det, löjligt snabba riff, smattrande baskaggar och ljud som från ett 8-bitars Nintendo. Orden "forever" och "far away" återkommer även i princip i varenda låt. Dragonforce spelar vad jag brukar kalla landsortsmetal (till skillnad från datornördsmetal, se Blind Guardian), det är precis vad man skulle kunna få höra ute på landet när en tillpimpad Volvo 240 med baslåda för 20000 och vinge därbak flyger förbi.

När jag först snabbt lyssnade igenom skivan så fnös jag och tänkte att den var en blek kopia av förra skivan Inhuman Rampage som kom 2006 och som enligt mig är en snuskigt bra skiva. Ni läste rätt, jag kallar det landsortsmetal och hånar det men ändå faller jag för det. Och står för det. Möjligtvis med en gnutta skamrodnad på kinderna.

Iallafall, när jag sedan lyssnat igenom låtarna några gånger så händer det där som alltid händer mig med vissa band, jag börjar känna att fan, det där ackordbytet var riktigt snyggt, eller bara att intervallet mellan två toner i sången slår an en sträng hos mig. Det var precis samma sak med Inhuman Rampage, precis samma sak med alla Sonata Arcticas skivor och jag misstänker att det kommer att bli samma sak med den här.

Något som även tilltalar mig är att uppbyggnaden av låtarna aldrig är vers, brygga, refräng, vers, brygga, refräng, slut. Det är snarare så att man ibland känner att det kommer en ny refräng efter refrängen. När jag nu läser igenom detta undrar jag för mig själv om det är så att jag försöker ursäkta mig själv? Jag menar, jag är ju trots allt landsortsmänniska från början, varför skulle det vara så pinsamt att gilla landsortsmetal?