Bredbyn baj spring

I fredags packade jag och Baldur väskorna och begav oss mot Arlanda för att flyga iväg till Gideå flygplats och sedan vidare till Bredbyn. Det har varit extremt mycket med skolan på sistone och båda två behövde verkligen komma bort. Sedan skulle Baldur vara präst på Williams dop dagen efter så det var lite extra ovanpå allt det andra. När vi kom fram till Arlanda, i god tid som alltid, så försökte vi checka in med hjälp av de små käcka incheckningsautomaterna som numera finns. Det gick inte. Vi gick till Höga Kustenflygs disk för att ta reda på vad som hänt. Damen i kassan tog fram vår bokning och frågade sedan om vi ville boka om flyget. När vi undrade vad hon menade sade hon "Ja, ni har ju precis missat flyget, det gick för fem minuter sedan!".

Jag trodde mitt hjärta skulle stanna! Det visade sig att Höga Kustenflyg, må de BRINNA I HELVETET, hade ändrat tiden för flighten utan att meddela oss om det! Efter idogt stressande och klurande lyckades vi till slut boka in oss på SAS flygning till Sundsvall klockan 23, därefter fick vi gratis taxi de cirka 20 kvarvarande milen till Bredbyn efter att min käre bror ringt och skällt på Höga Kustenflyg. Det var två extremt trötta stockholmare som klockan två mötte upp Bettan utanför Bredbyns gästgiveri. Ja, ni läste rätt, jag åkte hem till min egen hemby och bodde på hotell! Bisarr känsla så det förslår!

Något som verkligen får mig att känna mig melankolisk är villor som är nästan helt nedsläckta, med undantag från en och annan liten lampa i fönstren, liksom ett sista halmstrå innan allt slukas av mörkret. Tänkte på det när vi satt i taxin och även igår när vi gick genom ett villaområde i byn på kvällen. Det är något så sorgligt över det hela, man undrar över vem som bor i huset, vad de gör, mår de bra, känner de också sig ensamma någon gång? Jag vet inte, det blir liksom inte samma sak när människor klumpas ihop i ett stort hyreshus, det finns ju alltid människor omkring en då. Efter promenaden, då vi kom tillbaka till hotellet, så såg Baldur att dörren till grannrummet stod på glänt. Nyfiken som han var så öppnade han lite för att se om rummet var likt vårt. Där vid fönstret, i mörkret, satt en gestalt ihopkrupen i fosterställning. Det liksom bekräftade mina tankegångar.

Lite mer reflektioner:

Det är helt bisarrt hur mycket man kan fynda i klädväg när man kommer till Örnsköldsvik. När affärerna rear ut kläder och skor så är det av någon anledning storlekarna som de flesta har som ÄR KVAR! Hittar alltid värsta fynden när jag är häruppe, tyvärr var de svarta Adidas superstar 2 jag hittade för 350 spänn på tok för små. 350 spänn, det är helt sjukt!

På detta så är expediterna SJUKT trevliga var man än går. Som cynisk storstadsbo undrar man genast vad det är för fel på dem. Sedan får man lite dåligt samvete över det och undrar varför man blivit sådan.

Varje gång man kommer hem så blir människorna som man tycker att man borde vara i samma ålder som men inte känner igen bara fler och fler, sedan inser man att de egentligen är bra mycket yngre än en själv och att senast man såg dem hade de knappt gått ut högstadiet.